I två dagar till kan man rösta i valet till Europa-parlamentet. Ni har väl rös­tat? Om inte, så hop­pas jag att ni pall­rar er iväg på söndag till er val­lokal. Om ni inte vet vart ni ska rösta någon­stans, så kan ni gå in på Valmyn­dighetens hem­sida. Där finns alla röst­lokaler i Sverige listade.

På väg hem från job­bet gick jag förbi Mit­tuni­ver­sitetets bib­lioteket. Med mig hade jag mitt röstkort och min legit­i­ma­tion så att jag kunde för­tid­srösta i valet till Europa­parla­mentet, efter­som jag inte har möj­lighet att rösta på söndag. När mitt kuvert hade glidit ner i val­ur­nan så gick jag därifrån och kände mig stolt över att jag hade röstat!

Det är svårt att begripa hur det fungerar inom EU och jag förstår på ett sätt var­för många inte rös­tar– det känns som att det är så långt ifrån ens vardag när man hör poli­tiker prata om vad som hän­der inom unio­nen. Det är värt att kolla in DN:s snab­bguide om EU, snab­bguide om heta EU-frågor 2009 och deras frå­gor och svar om EU-valet.

När jag pratar med vän­ner och kol­le­gor så inser jag att det är en vik­tig infor­ma­tion som inte verkar ha nått fram till alla; man behöver inte rösta på en per­son utan man kan pre­cis som i riks­dagsvalet rösta på ett parti.

Kom igen, gå och rösta den här veckan nu! Efter­som län­derna inom EU samar­be­tar mer och mer så är det vik­tigt att man rös­tar på det parti som man tror kan föra en vet­tig poli­tik och driva frå­gor som känns viktiga.

På nyheterna i går så hörde jag att Postens VD Lars G Nord­ström har 900 000 kro­nor i månad­slön. Fat­tar ni? Nio­hun­dra­tusenkro­nor! Näs­tan en miljon i månaden. Han har en otroligt mycket högre månad­slön än vad de allra flesta har i årslön.

Är en män­niskas kom­pe­tens någon­sin värd så mycket pen­gar? Kan han så mycket?  Gör han en insats i samhäl­let som ska avlö­nas på det här sät­tet? Jag ifrå­gasät­ter det starkt. En VD som har arbe­tat inom den finan­siella sek­torn kan inte vara värd näs­tan en miljon i månaden för att styra Posten-skutan.

Läs mer här.

Foto från Posten.se / fotograf Bengt Alm

…och håller tum­marna för att Barack Obama blir vald till president.

Och det lig­ger mycket san­ning i vad Tyskun­gen (f.d. Beiers­dorfs­bloggen) skriver här.

I den här artikeln på Sven­ska Dag­bladet fram­ställs det som att vissa tjän­stemän inom Inter­na­tionella Olymp­iska Kom­mit­tén, IOK,  har gett sitt god­kän­nade för inter­net­cen­cur i Kina. Oavsett vad det är för san­ning­shalt i det påståen­det så blir man frustrerad.

Det är obe­grepligt hur man kan tillåta Kina att arrangera OS. I lan­det finns många poli­tiska fån­gar som inte har fått någon rät­tegång, ingen press­fri­het eller reli­gions­fri­het exis­terar och inga egentliga fria val hålls. Dessu­tom är Kina det land i världen som avrät­tar flest män­niskor, enligt en rap­port från Amnesty. Inget tyder på att lan­det går mot en mer demokratisk ord­ning i och med de olymp­iska spe­len, vilket är ett argu­ment som många har fram­fört sedan valet av Kina som OS-land blev offentliggjort.

Vilken dun­dertabbe IOK har gjort. IOK säger sig stå för fri­het och demokratiska vär­den, men jag tror inte att jag är beredd att hålla med längre.

Några full­träf­far får film­ska­parna verk­li­gen in.

I Sverige råder det demokrati. Många är dem som har käm­pat för alla män­niskor ska betrak­tas som lika mycket värda, både i Sverige och i övriga världen. Det finns fort­farande många län­der där det inte exis­terar demokrati och på några ställen i världen försöker man utrota folk­slag. Men i Sverige har vi demokrati och en grundsyn som säger att alla män­niskor ska vara lika mycket värda.

Men sen finns några män­niskor i Sverige som inte gillar andra män­niskor. Sådana som sverigedemokra­terna. Och jag blir så jävla för­ban­nad. Dessu­tom får jag ont i magen när jag ser dagens Sifo-undersökning som pre­sen­teras av SvD. Under­söknin­gen visar att Sverigedemokra­terna fak­tiskt har en möj­lighet att ta sig in i riks­da­gen 2010. Hur är det möjligt?

Nedanstående är ett utdrag från sverigedemokra­ter­nas hemsida.

Ett befolkn­ingsmäs­sigt homogent samhälle har bät­tre förut­sät­tningar att nå en fredlig och demokratisk utveck­ling, än en het­ero­gen stats­bild­ning. Där­för före­språkar sverigedemokra­terna en restrik­tiv invan­dringspoli­tik, lik­som att samhäl­let på alla sätt ska upp­muntra en ökad åter­van­dring. Dagens sit­u­a­tion med kul­turellt främ­mande enklaver i de flesta städer är inte håll­bar.

Med­män­sk­ligheten verkar vara som bort­blåst. Vill man verk­li­gen skicka till­baka fly­k­tin­gar till sina hem­län­der där de riskerar att bli torter­ade, för­följda och ha en livskvalitet som vi inte ens i våra mardröm­mar kan föreställa oss? Sverigedemokra­terna är ett nation­al­is­tiskt parti som vill att Sverige ska ha en homogen befolkn­ing för att kunna skapa en samhälle som är fredligt. Frå­gan är väl bara om alla blonda blåögda män­niskor är så lika varan­dra? Så vitt jag vet så är mina råg­blonda vän­ner väldig olika mig, men vi har lärt oss att respek­tera varan­dras olikheter.

Dessu­tom accepterar sverigedemokra­terna inte homo­sex­u­alitet, anty­der att skilsmässa är något dåligt, att kvin­nan ska vara hemma med bar­nen, mot­sät­ter sig adop­tion från utlandet och vill begränsa aborterna.

Hur vore det om sverigedemokra­terna kunde assimel­era sig till det mångkul­turel­lla mod­erna samhäl­let, i stäl­let för att säga att de vill rensa bort folk som de inte gillar?

Minns ni Rödeby-fallet? En pappa till en trakasserad pojke sköt mot tonår­spo­jkar som stod i deras trädgård. Pap­pan sköt ihjäl en av pojkarna och skadade en annan all­varligt. Det är en tragisk his­to­ria som det har rap­porter­ats om i medierna, bland annat har man fått höra tele­fon­sam­talet när sonen ringer till polisen och anmäler sin egen pappa. Alla olika vin­klin­gar av his­to­rien gör att man får ont i hjär­tat när man tänker på det.

Nu har pap­pan frikänts och det är debatt kring detta, är det kor­rekt eller inte att pap­pan ska gå helt utan straff när han fak­tiskt har tagit en per­sons liv?

Efter att ha hört om den här domen så känns det aktuellt att anmäla mitt intresse som näm­n­de­man, för bli mer insatt i hur det sven­ska rättsväsendet egentli­gen fungerar. “Kvinna under 40 år”, undra om man har någon chans att få sitta som nämndeman?

Så var mitt första möte hos socialdemokra­terna avk­larat. Det känns bra och sam­tidigt lite svårt att veta vad man kan förvänta sig av att engagera sig i kom­mu­nalpoli­tiken. Men det är väl som med allt annat-det blir det man gör det till. När man väl är inne i det så verkar det snurra på gan­ska fort, för efter mitt första möte så har jag redan ett nytt möte att delta i nästa vecka.

Här ska käm­pas mot alliansen och mot utförsäljningar av vår­den, sänkta a-kassenivåer och annat dumt.

Som medlem i sven­ska Amnesty så pub­licerar jag självk­lart den här knap­pen på min blogg och stöd­jer arbetet för män­skliga rät­tigheter. Läs mer här.

En viss Mr M har tjatat på mig att jag måste se en film på Youtube som heter Loose Change. Så i går kväll såg jag äntli­gen fil­men och i dag har jag gått och fun­derat på den. I fil­men fram­förs en rad argu­ment till att den amerikan­ska stats­mak­ten döl­jer något om ter­ror­is­tat­tack­erna som skedde i USA 2001.

Det är vissa saker i fil­men som verk­li­gen får en att tvivla på om den bild som amerikan­ska myn­digheter kab­lat ut till omvälden, är san­ning. Titta på fil­men själv när du har 80 minuter över och börja fun­dera vad som egentli­gen hände den 11 sep­tem­ber 2001 i USA. Fil­men ska­par griller i huvudet på en och en hel del frågetecken.

911 Loose Change

Gårda­gens Melod­ifes­ti­val bjöd på gläd­jeyra, glit­ter och ruskigt smala tje­jer. I mina ögon såg Char­lotte Perelli och Linda Bengtz­ing ut som dockor, som stickor med allde­les för stora huvu­den på top­pen. Inte speciellt snyggt.

Det är en sjuk trend som verkar vara på väg till Sverige från USA, alla dessa vuxna kvin­nor som försöker få ett barns kropp-fast med bröst. Afton­bladet har låtit en sjuåring ta på sig “size zero”-kläder, den stor­lek som är ideal för många kända kvin­nor och titta här hur bra kläderna satt.

Förut kallades size zero för anorexi. Det neg­a­tivt lad­dade ordet har försvun­nit och nu pratar man i stäl­let om size zero som “sitt livs form” eller “mer väl­trä­nad är någon­sin”. Det är fruk­tans­värt. Jag har sett anorexi på nära håll och det är verk­li­gen ingent­ing som man önskar någon.

Perelli är 166 cm lång och väger 50 kilo, efter att sten­hårt ha käm­pat med att få superkrop­pen till Melod­ifes­ti­valen. Ett och ett halvt kilo min­dre så är hon anorek­tisk och män­niskor tycker att hon har en snygg kropp nu. Det här bådar inte gott.

Utbild­nin­gen på job­bet är avk­larad och jag fick god­känt på provet som jag hade i går. Så nu är det dags för något nytt att sätta tän­derna i.

Till veckan ska jag börja i en “studiecirkel”. Det är näm­li­gen så att jag äntli­gen fått arslet ur och bestämt mig för att bli mer engagerad i poli­tiken. Nu finns det tid, ork och gnista att ta tag i det!

Häromveckan låg det på hall­go­l­vet en inbju­dan till nya medlem­mar i socialdemokra­terna att gå en intro­duk­tion­skurs och jag var snabb att svara ja. Det ska bli intres­sant att se vilka män­niskor som kom­mer dit på måndag!

Min vana tro­gen så lyssnade/tittade jag i morse på Gomor­ron Sverige medans jag sprang omkring som ill­bat­ting i lägen­heten och försökte hinna i tid till jobbet.

Men plöt­sligt var jag tvun­gen att släppa allt jag gjorde när jag hörde att Jan Björk­lund på ful­laste all­var sa att han stöd­jer en utbyg­gnad av kärnkraften i Sverige. Maria Wet­ter­strand som även hon fanns i teve-studion svalde sin irri­ta­tion och sam­lade sig. Hon har självbehärskning-jag skulle nog inte vara lika lugn som henne om jag vore i samma sits.

Med anled­ning av det amerikan­ska pres­i­dent­valet 2008 så skriver Afton­bladet i dag att Hillary Clin­ton hånas av en repub­likansk radio­pratare. Utdrag av Afton­bladets artikel följer.

Kon­ser­v­a­tive radio­prataren Rush Lim­baugh har gjort ett stort num­mer av att “män mog­nar medan kvin­nor åldras” Vill vi i USA verk­li­gen se en kvinna åldras fram­för våra ögon, dag för dag? frå­gade han nyli­gen i sin pop­ulära pratshow.

Väldigt smart utta­lat, denna radio­pratare måste uttråla en enorm intel­li­gens (märk ironin). Det är ingen hem­lighet att jag inte är ett stort fan av amerikansk kul­tur och inte ger speciellt mycket för amerikaner.

Vad det gäller valkam­pan­jer så tjä­nar ingen på smut­skast­ning, tvär­tom finns det forskn­ing som visar att ju mer smut­skast­ning politker ägnar sig åt desto min­dre förtroende får poli­tik i män­niskors ögon. I det sven­ska riks­dagsvalet sist så var det runt 80% av väl­jarna som rös­tade, i det amerikan­ska pres­i­dent­valet lig­ger siffran på runt 50%. Visst finns det andra saker som påverkar valdelt­a­gan­det i USA än förtroende (så som att man måste reg­istr­era sig för att få rösta och att valet är på en vardag), men förtroende har en stor inverkan på valdeltagandet.

Och vem skulle vilja rösta med sådana här kam­pan­jer i min­net (se nedan­för)? Det går rys­ningar genom krop­pen och de är inte av välbehag.

What­ever It Takes (2004)

Daisy Girl (1964)